Avskrift ur Nerikes Allehanda 2008-12-11
 

24 konstnärer
Julsalongen 2008
Örebro konsthall
 


Årets intressantaste utställning

KONSTRECENSION 24 konstnärer: Josephine Ahlström, Linda Bates, Björn Brusewitz, Daniel Dahl, Anna Ekholm, Magdalena Eriksson, Ann Eringstam, Nick Furderer, Kerstin Gustavsson, Öivind Harsem, Anton Hjärtmyr, Cecilia Jansson, Johan Ledung, Ulf Lernhammar, Mirjam Lidén, Tomas Lidén, Margareta Lindman, Larspers Carina Roxäng, Elaine Strömberg, Pär Strömberg, Linda Ståhlberg, Etta Säfve, Åsa Södergren, Alexander Zika.

Så här års sammanfattar de flesta verksamheter det gångna året (och förresten även vi själva lite till mans). I konstvärlden blir det gärna uppsamlingsheat på temat jul eller konst som klapp. Lite med det i bakhuvudet och med låga förväntningar klev jag in på Örebro Konsthalls utställning "Julsalongen" med 24 deltagande bildkonstnärer. Hur fel kan man inte ha!

Konsthallens "Julsalong" är en imponerande mönstring av inte minst måleriets position i samtiden. Ja, utställningen framstår i mina ögon som kanske höstens allra bästa och intressantaste över lokal horisont. Som helhet håller den en mycket hög kvalitet och den är full av exempel på att måleriet tagit sig förbi den "bleke" som rått i många år nu efter den postmoderna stormen.
   
Långsamt börjar måleriet hitta tillbaka till kraften i sitt grundläggande uttryck men även till nya troper där samtidens mediala rundgångsliknande brus vaskats och filtrerats. Måleriet har kommit ut som hybrider i form av nya tekniker, medier, men även till innehållet. Nya berättelser visualiseras inom måleriet. Konsten har börjat ta mer och påstridig plats i det offentliga samtalet.
   
Det handlar ofta om ett samhälleligt och socialt samtidsfält, ett händelse- och mentalitetsaggregat som ytterst behandlar existensen i början av det tjugonde århundradet. Måleriet har med ens blivit en aktiv kompass till en förvirrad och bisarr värld. Dess återkomst genereras genom sammanfogning av fragmenten av det förbrukade.
  
Ekon ljuder av något välbekant, och måleriet ikläder sig traditionens skepnader som är märkligt igenkännliga men med en många gånger ovan eller främmande läsart där (värde)hierarkier kastats om. Flera uppenbara och lysande exempel hittar man på den här utställningen.
 
Lysande mångfald alltså på Konsthallen, med entusiasmerande bidrag från samtliga deltagande konstnärer, alla dessutom med en eller annan örebroanknytning.

Öivind Harsem målar visserligen inte denna gång men hans flerarkiga grafik "Berg" är överväldigande i sin tysta tunga enkelhet. Det stannar kvar länge hos mig.
 
Margareta Lindman målar förtätade stämningsfyllda vinterbilder som är mer polyfona som upplevelse än de teckenenkla målningar av exempelvis fjärilar och blommor som hon förfinat till sensibel poesi.
 
Björn Brusewitz tuschmålningar "Människa i människa" är en för mig ny väg i hans uttryck som inte springer ur den exakta redovisningen utan ur det inkännande och skärskådande. Hans penselskrift är en seismisk rannsakan med känslomässig tyngd.
 
Kerstin Gustavssons målningar med djur i människogestalt knyter an till en allegorisk tradition men hennes uttryck känns mycket nutida. En mot betraktaren tillbakaforskande grävling, är en vinddriven existens i sliten rock. Bilden ställer en oroväckande och pockande fråga om vi och dom, både mellan oss människor, och vårt förhållande till naturens övriga invånare.
 
Cecilia Janssons maffiga målning/objekt "Varsågod" ställer en viktig och fiffigt konstruerad fråga om bilden som utsaga, som förförelse och som verklighetsbeskrivning. Kanske till och med som normerande sanning. Hennes skulpturala känslighet är här kraftfullt översatt i det tvådimensionella måleriet men ändå med en fysiskhet som övertygar helt.

Linda Ståhlberg, Anton Hjärtmyr och Thomas Lidén plockar skickligt bitar ur samtidens strömningar och medialt tillverkade, inte minst urbana, "verkligheter" 
– ibland dekonstruerade och parade med äldre bildtraditioner och genrer.
 
Andra, som Josie Ahlström och Nick Furderer, Pär Strömberg, Etta Säfve, och Anna Ekholm problematiserar natur- och landskapsbilden, dess historia och fortsättning. Det sker mot fonden av en tv-värld där naturen endimensionaliseras genom koncentration och suggestiva berättartekniska förvrängningar. Vad är natur? Vilka är vi och hur förmedlar man närvaro, förlust och åtskillnad ur ett mänskligt perspektiv? Frågeställningarna bubblar upp ur deras bilder. Men här skymtar även de stora men sönderrostade berättelserna om Naturen och hur de kan sammanfogas till nya mer perspektivrika och kanske intimare men sammansatta berättelser – inte minst utifrån ett personligt perspektiv.

Magdalena Eriksson visar två starka bilder med relationstema med titeln "Hon och han" och Åsa Södergren fulländar sin måleriska collageteknik genom att bygga kvinnliga idealtyper i skenbart stela kompositioner. Där ryms verkligen en passion i det kontrollerade och precisa, samtidigt som hon lyfter det basalt måleriska in i en annan och minst lika tillåtande teknik.
 
Ja, de är många fler där på utställningen som visar bildkonstens stärkta position i dag: hur nyansrik, nyfiken, och spännande den kan vara.
 
Summering var det. Konsthallens Julsalong hör tveklöst till en av årets bästa och intressantaste utställningar i Örebro. Jag kan bara avsluta med en uppmaning: se den.

STEFAN NILSON
(2008-12-11)
 


Du som länkats hit från någon annans sida än min, hittar min hemsida här