Recension Galleri Nord 2007 - Äsa Södergren Art Says It

Avskrift ur Nerikes Allehanda 27 jan 2007

Bilder med berättelser
som tar sina egna vägar

KONST
Galleri Nord
Åsa Södergren
"Human behaviour"
måleri
(Pågår till och med 1 februari)

Galleri Örsta
Mia Fagergren
måleri
(Pågår till och med 4 februari)

Åsa Södergren ställer ut på Galleri Nord och Mia Fagergren på Galleri Örsta. Två separata men samtid(ig)a utställningar av två kvinnliga Örebrokonstnärer, som är ungefär lika gamla och som båda använder sig av måleri. Det är kanske banalt att ställa sig frågan: Vad är en bild? Eller ännu mer: Vad vill den oss? Möjligen handlar det ytterst om måleriets fångenskap i en seglivad modernistisk läsning.
Likafullt är det särskilt kittlande och inspirerande att ställa just den andra frågan i de här två fallen: Vad vill bilden oss? Den öppnar och ledervidare mot ett svindlande bilduniversum som aldrig upphör att fascinera. Och svaret? Det måste - förstås - bli minst tvåfaldigt: Både en språklig uppvisning och en berättelse. Två grenar på samma träd.

Åsa Södergren: "Repose", blandteknik


Åsa Södergren: "In Command", blandteknik		Åsa Södergren: "Alex", blandteknik

Så vad vill Åsa Södergren på Galleri Nord med sina bilder? Efter att ha sett några av hennes utställningar och en daglig passage förbi hennes ateljéfönster när jag går till mataffären, skulle jag vilja påstå att hon i första hand arbetar med formala bildproblem. Hon trimmar sitt bildspråk. Hon övar sig att tala tydligt om man så vill, fast med sitt eget idiom. Hennes måleri har utvecklats och tilltalet har blivit alltmer sofistikerat. Koloriten, färgernas visuella energi, är det kraftfält som hon ständigt återkommer till. Hennes bilder är tydliga också till sitt innehåll av den anledningen, visuellt attraktiva. Man kan ana det verkligas återkomst i måleriet.
   Hennes snygga "intelligent- designade" bullterrier Gizmo har blivit något av en lokal kändis genom mattes konst. Även på Galleri Nord finns han porträtterad åtskilliga gånger. Åsa Södergrens bildvärld har utvecklats mot ett sorts raffinerat idolmåleri, och då menar jag inte kändisvärldens idoler, utan i en ursprunglig betydelse av renodling och idealisering av karaktärer och typer. I processen av renodling har de människor och djur som hon återger fått ett allt mer abstraherat utseende. Linjen är trimmad, volymen inkänd och massan invägd. Det som sedan förefaller ha fångat henne ännu mer är just färgspråket, hur det kan förmedla alla dessa parametrar och dessutom ett stämningsläge.
   I kollektionen på Galleri Nord finns de traditionella oljemålningarna med, såväl porträtten som landskapen, men också bilder som gått mot figurativupplösning, till ett abstrakt förhållningssätt där färgspråket dominerar. Man kunde kanske säga att referenten blir genomskinligare för att grundtonen skall höras bättre i bilderna.

Samtidigt visar hon en stark utvecklingsgren i en helt annan teknik: collaget. Collage är en konstform i sig som kräver rätt mycket av skulptural känsla för att riktigt bära och det har Åsa Södergren. Hon skulpterar verkligen fram sina ansikten. De pappersbitar eller delbilder och texturer hon använder sig av är noggrant utskurna och sammanfogade som om grundplanen var en ritning till en byggmodell. Till skillnad från det rapsodiska i penselstråken, de hörbara idiomen och gestiken, blir collagen närmast kristalliniska i sin statiska grundton. Man skulle kunna kalla dem stumma eller stela men de lever märkligt nog ändå bakom den glatta ytan av lack som hon försluter byggstenarna med.
   Allt är möjligt och en bild är en sorts främmande budbärare i vårt universum, sammanfattat genom våra sinnen. Ögat styr och är lätt förfört av det visuellt pråliga. Åsa Södergren har vässat sitt bildspråk ytterligare. Hon har synat bildelementens bångstyrigare knaggligheter, slipat och förfinat. Särskilt i de senaste verken. Hon har nått en platå, kan tyckas, där språket skall användas till något. Än känns det mesta som en sorts övningar. Det skvallrar bildinnehållet om. Är det övningar som möjligen leder till ett intensifierat berättande? som en sorts övningar. Det skvallrar bildinnehållet om. Är det övningar som möjligen leder till ett intensifierat berättande?

Och här tar Mia Fagergren vid i sin utställning på Galleri Örsta. Det känns rätt att ställa frågan: Vad vill bilden oss? Mia Fagergren är inte så intresserad av formala problem, det där om bildrummets vara eller inte vara, tradition och målerisk kanon, uppror och förnyelse. Mia Fagergrens bilder är världen silad genom ett subjekt. Vi får som betraktare träda in i något, en berättelse, en känsla eller ett tillstånd. Den typen av bilder är betydligt svårare att ta till sig. De kräver närläsning. Mia Fagergren väjer inte för besvärligheter för att nå ut och fram med sina berättelser. I hennes bilder växer det till synes ordlösa och underliggande till berättelser med en helt egen syntax. De är gåtor i en mening som man måste lära sig att dechiffrera.

Just det kompromisslösa blir allt tydligare i hennes signum. Där Åsa Södergren fortfarande artigt artikulerar på ett tämligen vedertaget bildspråk, uppfinner hon, ett eget eller åtminstone egna ord. Det blir ibland förvirrande, en och annan gång oroande, men framför allt en inledande meningsförlust som är ett risktagande. Det är den vägen berättelsen måste ta för att bli begriplig eller åtminstone tydlig.  Hos Mia Fagergren är bildrummet oftast så gott som upplöst. Det är en vit eller ganska skitigt sliten yta, varpå hon "lägger" olika objekt som vid en första anblick tycks helt disparata och mer samlade, ungefär som i renässansfursten "Wunderkammer" eller skräckkabinett. En lätt surrealistisk stämning finns där.

Också Mia Fagergren har en koloritisk sensibilitet men den är inte av formal dignitet utan en rent känslomässig. Blå står inte automatiskt för "nedstämdhet" och rött för "lidelse" enligt gängse tolkningsmodeller. Det är intrikatare än så. Men lika fullt är de tonsäkra markörer av känsla och upplevelse. Tingen som befolkar hennes bilder kan vara fullt igenkännbara objekt, som en docka, en nallebjörn, en mössa, ett hus, en tallrik och så vidare. De bildar enheterna i en sorts rebus som betraktaren har att ta ställning till. Men det som laddar hennes bilder med det där extra är bildelementen som inte låter sig tolkas omedelbart. De har drömmens slingrande och undflyende bestämningar. Både ock men ändå inte identiteter. Det är där man hisnar inför hennes bildvärld.

Det är här den markanta skillnaden uppstår: Där Åsa Södergren sammanfogar bildelementen till ett tydligt avläsbart ansikte presenterar Mia Fagergren en gåta, en besjälad berättelse. Mia Fagergrens bilder vill förmedla. Det är berättelser som tar helt egna vägar, på ett många gånger skört men sagolikt bildspråk.
   Och vad vill bilderna oss? På båda utställningarna finns svaret i sin djupaste innebörd hos dig som läser detta.

STEFAN NILSON

Mia Fagergren: "Barndom", oljemålning. (Bilden är skannad från tidningssida.) Mia Fagergren: "Gula dagar vita nätter, lyfter och drömmer dig om och om igen", oljemålning. (Bilden är skannad från tidningssida.)