I ytplanet finns i högerkant en starkt realistisk avbildning av en ung kvinna som betraktar displayen på den digitalkamera hon har i sina händer. På huvudet har hon en guldkrona - som jag  uppfattar det. Scenen är på ett sätt tidlös, det där att fånga världen oavsett  medium. Här råkar det vara en kamera i motivet, medan konstnären som skapat själva scenen använder sig av ett mycket äldre medium, men båda med denna mimetiska längtan efter att gifta samman vår fysiska värld med den inre. 
   I bilden är bakgrunden i oskärpa som en tidsmässig distansering. Vårt fokus är flyttat - med konstnärens hjälp - till kvinnan i förgrunden. Det är ett magiskt ögonblick av medvetandet och världen, varat och vår varseblivning, och kanske ett memento om vår fixering vid bilder i stället för det fysiska nuet.

  Verklistan innehåller även några av de glansiga collagen men sedan har något hänt som blir ett tydligt brott mot allt detta.
Istället har Åsa Södergren börjat smälta ihop de två bildplanen i sitt måleri. Tekniken är fortfarande att måla abstraherade bildrum som hon befolkar med figurer men nu är de mer barnsligt fantasifulla. Hon till och med ristar in deras konturer i de målade ytorna eller använder en penna eller tunn pensel för att mejsla ut dem ur färgen i tydliga, repetitiva konturer.
   Plötsligt är hon både lekfull och fabulerande med en glimt i ögat. Intrycket är så mycket livfullare och färggrannare. Man ser himmel, vegetation och detta nya ljusrum av måleri befolkas av sagoskrymt och djurgestalter, serieartade figurer, människor och djur. Inte minst fjärilar.

Vårglad färgsymfoni, är kanske en klyscha, men det är ordet som träffar mig.

STEFAN NILSON