|
Recension hämtad från Nerikes Allehandas
e-tidning 12 nov 2022
|
||
|
Många känner säkert igen hennes djurbilder, inte minst hundporträtten. Men det är inte de som visas när Örebrokonstnären Åsa Södergren ställer ut på Norrcity, i Konstfrämjandet Bergslagens konsthall. NA:s konstkritiker Stefan Nilson har varit där. |
||
|
FAKTA Konstfrämjandet Bergslagen |
||
|
Recension. Blir man sin egen bildstormare om man bokstavligt talat
målar över sina bilder? Inte bara ett givet motiv, utan bilder som
fysiskt övermålas i en fördjupande undersökning, i en öppen och
bildlaborerande process? |
||
|
|
||
|
Jag tänker på den hemlighetsfulla skogstjärnens mörka yta när jag ser
hennes senaste utställning på Konstfrämjandet Bergslagen. Den
klassiska skogstjärnens eviga öga ut mot rymdens mörker och dess
egen motriktade blick mot sitt opaka universum där nere. En lins, en
portal, som slukar så mycket tid och händelser, som sett så mycket
passera och ändå är så gåtfullt oseende när vi söker mening i dess
klara spegel där himlen friktionsfritt seglar förbi i vattenytans
blänk. Men var finns tjärnens mörka öga i Åsa Södergrens bilder? Jo - om man tittar noga - i blänket som kommer underifrån och letar sig upp genom motiven. Här pågår i hennes bildskapande en fortlöpande utforskning av färgernas kraft och olika mediers transparens och mer eller mindre bärande materialitet, i samspel eller konflikt, i förtydliganden eller metamorfoser. Hemligheten ligger i hur bilderna är uppbyggda i en palimpsestisk överlagring. Bildrummet har under modernismens olika utvecklingsskeden utsatts för attacker, dekonstruktion och rekonstruktion. Denna platta illusion av något tredimensionellt har ifrågasatts och utforskats, demonterats och förnekats. En av sökvägarna har varit att kapa alla kopplingar till den fysiska verkligheten. I konkretismen blev det sig självt och inget annat. |
||
|
||
|
Idag är bildrummet och
referenten från vår fysiska verklighet tillbaka med skiftande styrka
i bildkonsten. På samma sätt har Åsa Södergren länge arbetat med hur
färg och figuration funkar ihop. Under en tid har hon nu medvetet
arbetat sig bort från det föreställande för ett mera abstrakt
bildspråk där just färgen kan spela första stämman och bygga upp en
högst egen harmonik med hjälp av registret i hennes palett. Jag har följt hennes lokalt etablerade konstnärskap i snart två decennier och vill påstå att hon alltid arbetat med att utmana måleriets konventioner. Oortodoxt har hon prövat olika metoder och angreppssätt för att ta sig bort från det förväntade. En färghållning innehåller förstås sina avgränsningar och därmed begränsningar. Akrylen kan inte dompteras lika mycket som oljan men likafullt är det slutligen koloriten som kan orkestreras i tonskala och harmonik. Men är den utan gräns? Det finns nollpunkter och det finns brus. Däremellan kan allt varieras från det strama torra till det pastost (över)flödande. Varje konstnär söker sin balanssten i det porlande eller forsande färgflödet, oavsett om man heter Åsa Södergren, Karin Mamma Andersson eller Max Book. Åsa Södergren är lite ovanlig eftersom hon så ofta intresserar sig för och inkluderar själva materialen som bygger och bär hennes bilder. Länge har hon experimenterat med collaget. Ofta fragment av fotografiska bilder ur tidningar och tidskrifter som hon likt ett pussel fogat till lackade och därmed blänkande bakgrunder som sedan fått vara bärande helheter i egen rätt eller blivit underlag för bemålning ovanpå. |
||
|
|
||
|
Det är exempel på hur hon laborerar med bildrummet i sina motiv genom
att skapa ett sorts djup av olika bildkvaliteter: det strama
fotografiska uttrycket med sina tydliga referenter till vår egen
visuella erfarenhet och den måleriska med sin gestik och subjektivt
utmejslade berättelser. Åke Göransson (förövrigt aktuell i en utställning på Liljevalchs just nu) är en fascinerande gestalt i svensk konst som en av de viktiga Göteborgskoloristerna. Man brukar beskriva hans förhållande till målandet, hans eget begrepp färgformen, som att han i varje bild, varje gång genom den, målade sig ut i världen. Först så kunde han ta sig ur sin egen isolering från verkligheten. Utan några som helst jämförelser åt något håll, har Åsa Södergrens intresse för att skapa olika bärande bildmedium, kalla det hennes variant av en sammanhållen färgform bortom måleriets konventionella pannå eller duk, varit - och är - ett sätt att skapa en portal mellan hennes inre värld och den utanför. I utställningen på Konstfrämjandet möter vi därför såväl ett abstrakt måleri på konventionellt sätt på duk eller pannå, men även ett nytt och intressant experiment där hennes collagering (av numera känd och lika pusslig modell) monterats på baksidan av plexiglaset medan själva målningen sedan appliceras på dess främre yta. Materialet blir däremellan på så sätt både bärare av motivet och en del av den bildrumsliga upplevelsen. Det är här man kan se skogstjärnens blänk om man tittar noga efter. Det är som om måleriets hemligheter ligger där i bildernas djup och blinkar mot oss: både en fysisk hinna och en egenartad distans som skapas av den kexiga uppbyggnaden av materialmöten i varje bild. Mot en ökad abstraktion alltså. Åsa Södergren har alltid vilat en hel del i sitt bildbyggande på det figurativa och starkt föreställande. Vem minns inte alla hennes variationer av den egna bulkiga bullterriern Gizmo… |
||
|
||
|
I den här utställningen på Konstfrämjandet är abstraktionen genomarbetad, bärande, men inte konsekvent. Hon faller ständigt tillbaka på figurationen som träder in mer eller mindre påtagligt i många bilder. Det behöver inte vara det ena eller andra. Genom lager på lager i uppbyggnaden kan båda samsas i samma bild utan att särskilt mycket friktion uppstår. Färghållningen är ju första fiolen i allt hon gör och den blir allt mer raffinerad. Jag gillar mycket det rena abstrakta måleriet men fascineras också av hur det nya plexiglasbaserade bildskapandet ger en närmast pointillistisk färgsättning i ytplanet. Hennes collageringar på baksidan, av många olikfärgade delfält, går igen i hur färgen byggs upp som bildpussel även på framsidan. I det abstrakta måleriet är bildspråket friare och associativt, ja livfullt, men mera tyglat och ordnande i många av plexibilderna. Hur man än tycker, vad som tilltalar mest, pågår Åsa Södergrens utforskningar kring sin egen variant av färgform med fortsatt energi och experimentlusta. Och det ultimata förhållningssättet både till färgen och hur den skall bäras ut till världen, genom vilket medium, glimtar till där inne i undertexten i hennes senaste måleri. Jag är övertygad om att en spännande fortsättning följer. STEFAN NILSON |
||
|
|
||
 |
||
