| |
Årets intressantaste utställning
KONSTRECENSION 24 konstnärer: Josephine Ahlström, Linda Bates, Björn Brusewitz, Daniel Dahl,
Anna Ekholm, Magdalena Eriksson, Ann Eringstam, Nick Furderer, Kerstin Gustavsson, Öivind Harsem, Anton
Hjärtmyr, Cecilia Jansson, Johan Ledung, Ulf Lernhammar, Mirjam Lidén, Tomas Lidén, Margareta Lindman, Larspers
Carina Roxäng, Elaine Strömberg, Pär Strömberg, Linda Ståhlberg, Etta Säfve, Åsa
Södergren, Alexander Zika.
Så här års sammanfattar de flesta verksamheter det gångna året (och förresten
även vi själva lite till mans). I konstvärlden blir det gärna uppsamlingsheat på temat jul
eller konst som klapp. Lite med det i bakhuvudet och med låga förväntningar klev jag in på
Örebro Konsthalls utställning "Julsalongen" med 24 deltagande bildkonstnärer. Hur fel kan man inte ha!
Konsthallens "Julsalong" är en imponerande mönstring av inte minst måleriets position i samtiden. Ja,
utställningen framstår i mina ögon som kanske höstens allra bästa och intressantaste över
lokal horisont. Som helhet håller den en mycket hög kvalitet och den är full av exempel på att
måleriet tagit sig förbi den "bleke" som rått i många år nu efter den postmoderna stormen.
Långsamt börjar måleriet hitta tillbaka till kraften i sitt grundläggande uttryck men även
till nya troper där samtidens mediala rundgångsliknande brus vaskats och filtrerats. Måleriet har
kommit ut som hybrider i form av nya tekniker, medier, men även till innehållet. Nya berättelser
visualiseras inom måleriet. Konsten har börjat ta mer och påstridig plats i det offentliga samtalet.
Det handlar ofta om ett samhälleligt och socialt samtidsfält, ett händelse- och mentalitetsaggregat som
ytterst behandlar existensen i början av det tjugonde århundradet. Måleriet har med ens blivit en aktiv
kompass till en förvirrad och bisarr värld. Dess återkomst genereras genom sammanfogning av fragmenten
av det förbrukade.
Ekon ljuder av något välbekant, och måleriet ikläder sig traditionens skepnader som är
märkligt igenkännliga men med en många gånger ovan eller främmande läsart där
(värde)hierarkier kastats om. Flera uppenbara och lysande exempel hittar man på den här
utställningen.
Lysande mångfald alltså på Konsthallen, med entusiasmerande bidrag från samtliga deltagande
konstnärer, alla dessutom med en eller annan örebroanknytning.
Öivind Harsem målar visserligen inte denna gång men hans flerarkiga grafik
"Berg" är
överväldigande i sin tysta tunga enkelhet. Det stannar kvar länge hos mig.
Margareta Lindman målar förtätade stämningsfyllda vinterbilder som är mer polyfona som
upplevelse än de teckenenkla målningar av exempelvis fjärilar och blommor som hon förfinat till
sensibel poesi.
Björn Brusewitz tuschmålningar "Människa i människa" är en för mig ny väg i hans
uttryck som inte springer ur den exakta redovisningen utan ur det inkännande och skärskådande. Hans
penselskrift är en seismisk rannsakan med känslomässig tyngd.
Kerstin Gustavssons målningar med djur i människogestalt knyter an till en allegorisk tradition men hennes
uttryck känns mycket nutida. En mot betraktaren tillbakaforskande grävling, är en vinddriven existens i
sliten rock. Bilden ställer en oroväckande och pockande fråga om vi och dom, både mellan oss
människor, och vårt förhållande till naturens övriga invånare.
Cecilia Janssons maffiga målning/objekt "Varsågod" ställer en viktig och fiffigt konstruerad
fråga om bilden som utsaga, som förförelse och som verklighetsbeskrivning. Kanske till och med som
normerande sanning. Hennes skulpturala känslighet är här kraftfullt översatt i det
tvådimensionella måleriet men ändå med en fysiskhet som övertygar helt.
Linda Ståhlberg, Anton Hjärtmyr och Thomas Lidén plockar skickligt bitar ur samtidens strömningar och
medialt tillverkade, inte minst urbana, "verkligheter" – ibland dekonstruerade och parade med äldre bildtraditioner
och genrer.
Andra, som Josie Ahlström och Nick Furderer, Pär Strömberg, Etta Säfve, och Anna Ekholm
problematiserar natur- och landskapsbilden, dess historia och fortsättning. Det sker mot fonden av en tv-värld
där naturen endimensionaliseras genom koncentration och suggestiva berättartekniska förvrängningar.
Vad är natur? Vilka är vi och hur förmedlar man närvaro, förlust och åtskillnad ur ett
mänskligt perspektiv? Frågeställningarna bubblar upp ur deras bilder. Men här skymtar även de stora men sönderrostade
berättelserna om Naturen och hur de kan sammanfogas till nya mer perspektivrika och kanske intimare men sammansatta
berättelser – inte minst utifrån ett personligt perspektiv.
Magdalena Eriksson visar två starka bilder med relationstema med titeln
"Hon och han" och Åsa Södergren
fulländar sin måleriska collageteknik genom att bygga kvinnliga idealtyper i skenbart stela kompositioner.
Där ryms verkligen en passion i det kontrollerade och precisa, samtidigt som hon lyfter det basalt måleriska in i en annan och minst lika tillåtande
teknik.
Ja, de är många fler där på utställningen som visar bildkonstens stärkta position i dag:
hur nyansrik, nyfiken, och spännande den kan vara.
Summering var det. Konsthallens Julsalong hör tveklöst till en av årets bästa och intressantaste
utställningar i Örebro. Jag kan bara avsluta med en uppmaning: se den.
|
|
