RECENSIONER - REVIEWS
Länk/Link Titel/Title
2022 Konstfrämjandet Bergslagen, Örebro Gå till galleriet i stan – möt hemlighetsfulla...
2012 Galleri Nord, Örebro Färgstark förändring
2008 Örebro konsthall Årets intressantaste utställning
2007 Galleri Nord, Örebro Bilder med berättelser som tar sina egna vägar
2005 Konsthörnan, Hallsbergs bibliotek Djurbilder med gåtor som väcker nyfikenhet
2003 Pappersbruksmuseet, Frövifors Ungt men moget måleri
2003 Måltidens hus i Norden, Grythyttan Mellan skål och vägg. Elevutställning
     
 
[Home]
 

 



´
  Konstfrämjandet Bergslagen, Örebro 2022
   		 

 

Recension hämtad från Nerikes Allehandas e-tidning 12 nov 2022

  

  

  

  

  

Örebro Norr
Gå till galleriet i stan – möt hemlighetsfulla skogstjärnen
11 november 2022 20:51

  

 
     

Många känner säkert igen hennes djurbilder, inte minst hundporträtten.
Men det är inte de som visas när Örebrokonstnären Åsa Södergren ställer ut på Norrcity, i Konstfrämjandet Bergslagens konsthall.

NA:s konstkritiker Stefan Nilson har varit där.		  
     
      

FAKTA
 _________
KONST

Konstfrämjandet Bergslagen
Åsa Södergren
"Färgen och jag"
(Pågår till och med 19/11)

  

 

 

Recension. Blir man sin egen bildstormare om man bokstavligt talat målar över sina bilder? Inte bara ett givet motiv, utan bilder som fysiskt övermålas i en fördjupande undersökning, i en öppen och bildlaborerande process?

I så fall är Åsa Södergren sin egen ikonoklast: den övermålade bilden som en besvärjelse eller magisk handling i jakten på färgernas optimala kombination. En koloristisk rebus som avlockas nya aspekter varje gång hon målar sig ut i världen via sina bilder.

  

  

Åsa Södergren på Konstfrämjandet Bergslagen. Foto: Stefan Nilson

 


Jag tänker på den hemlighetsfulla skogstjärnens mörka yta när jag ser hennes senaste utställning på Konstfrämjandet Bergslagen. Den klassiska skogstjärnens eviga öga ut mot rymdens mörker och dess egen motriktade blick mot sitt opaka universum där nere. En lins, en portal, som slukar så mycket tid och händelser, som sett så mycket passera och ändå är så gåtfullt oseende när vi söker mening i dess klara spegel där himlen friktionsfritt seglar förbi i vattenytans blänk.

Men var finns tjärnens mörka öga i Åsa Södergrens bilder? Jo - om man tittar noga - i blänket som kommer underifrån och letar sig upp genom motiven. Här pågår i hennes bildskapande en fortlöpande utforskning av färgernas kraft och olika mediers transparens och mer eller mindre bärande materialitet, i samspel eller konflikt, i förtydliganden eller metamorfoser. Hemligheten ligger i hur bilderna är uppbyggda i en palimpsestisk överlagring.

Bildrummet har under modernismens olika utvecklingsskeden utsatts för attacker, dekonstruktion och rekonstruktion. Denna platta illusion av något tredimensionellt har ifrågasatts och utforskats, demonterats och förnekats. En av sökvägarna har varit att kapa alla kopplingar till den fysiska verkligheten. I konkretismen blev det sig självt och inget annat.		  

  

  


Åsa Södergren på Konstfrämjandet Bergslagen. Foto: Stefan Nilson

  


Idag är bildrummet och referenten från vår fysiska verklighet tillbaka med skiftande styrka i bildkonsten. På samma sätt har Åsa Södergren länge arbetat med hur färg och figuration funkar ihop. Under en tid har hon nu medvetet arbetat sig bort från det föreställande för ett mera abstrakt bildspråk där just färgen kan spela första stämman och bygga upp en högst egen harmonik med hjälp av registret i hennes palett.

Jag har följt hennes lokalt etablerade konstnärskap i snart två decennier och vill påstå att hon alltid arbetat med att utmana måleriets konventioner. Oortodoxt har hon prövat olika metoder och angreppssätt för att ta sig bort från det förväntade.

En färghållning innehåller förstås sina avgränsningar och därmed begränsningar. Akrylen kan inte dompteras lika mycket som oljan men likafullt är det slutligen koloriten som kan orkestreras i tonskala och harmonik. Men är den utan gräns? Det finns nollpunkter och det finns brus. Däremellan kan allt varieras från det strama torra till det pastost (över)flödande.

Varje konstnär söker sin balanssten i det porlande eller forsande färgflödet, oavsett om man heter Åsa Södergren, Karin Mamma Andersson eller Max Book. Åsa Södergren är lite ovanlig eftersom hon så ofta intresserar sig för och inkluderar själva materialen som bygger och bär hennes bilder. Länge har hon experimenterat med collaget. Ofta fragment av fotografiska bilder ur tidningar och tidskrifter som hon likt ett pussel fogat till lackade och därmed blänkande bakgrunder som sedan fått vara bärande helheter i egen rätt eller blivit underlag för bemålning ovanpå.

  


 

Åsa Södergren på Konstfrämjandet Bergslagen. Foto: Stefan Nilson

 


Det är exempel på hur hon laborerar med bildrummet i sina motiv genom att skapa ett sorts djup av olika bildkvaliteter: det strama fotografiska uttrycket med sina tydliga referenter till vår egen visuella erfarenhet och den måleriska med sin gestik och subjektivt utmejslade berättelser.

Åke Göransson (förövrigt aktuell i en utställning på Liljevalchs just nu) är en fascinerande gestalt i svensk konst som en av de viktiga Göteborgskoloristerna. Man brukar beskriva hans förhållande till målandet, hans eget begrepp färgformen, som att han i varje bild, varje gång genom den, målade sig ut i världen. Först så kunde han ta sig ur sin egen isolering från verkligheten.

Utan några som helst jämförelser åt något håll, har Åsa Södergrens intresse för att skapa olika bärande bildmedium, kalla det hennes variant av en sammanhållen färgform bortom måleriets konventionella pannå eller duk, varit - och är - ett sätt att skapa en portal mellan hennes inre värld och den utanför.

I utställningen på Konstfrämjandet möter vi därför såväl ett abstrakt måleri på konventionellt sätt på duk eller pannå, men även ett nytt och intressant experiment där hennes collagering (av numera känd och lika pusslig modell) monterats på baksidan av plexiglaset medan själva målningen sedan appliceras på dess främre yta. Materialet blir däremellan på så sätt både bärare av motivet och en del av den bildrumsliga upplevelsen.

Det är här man kan se skogstjärnens blänk om man tittar noga efter. Det är som om måleriets hemligheter ligger där i bildernas djup och blinkar mot oss: både en fysisk hinna och en egenartad distans som skapas av den kexiga uppbyggnaden av materialmöten i varje bild. Mot en ökad abstraktion alltså. Åsa Södergren har alltid vilat en hel del i sitt bildbyggande på det figurativa och starkt föreställande. Vem minns inte alla hennes variationer av den egna bulkiga bullterriern Gizmo…
 		 

  

  


Åsa Södergren på Konstfrämjandet Bergslagen. Foto: Stefan Nilson

 


I den här utställningen på Konstfrämjandet är abstraktionen genomarbetad, bärande, men inte konsekvent. Hon faller ständigt tillbaka på figurationen som träder in mer eller mindre påtagligt i många bilder. Det behöver inte vara det ena eller andra. Genom lager på lager i uppbyggnaden kan båda samsas i samma bild utan att särskilt mycket friktion uppstår.

Färghållningen är ju första fiolen i allt hon gör och den blir allt mer raffinerad. Jag gillar mycket det rena abstrakta måleriet men fascineras också av hur det nya plexiglasbaserade bildskapandet ger en närmast pointillistisk färgsättning i ytplanet. Hennes collageringar på baksidan, av många olikfärgade delfält, går igen i hur färgen byggs upp som bildpussel även på framsidan. I det abstrakta måleriet är bildspråket friare och associativt, ja livfullt, men mera tyglat och ordnande i många av plexibilderna.

Hur man än tycker, vad som tilltalar mest, pågår Åsa Södergrens utforskningar kring sin egen variant av färgform med fortsatt energi och experimentlusta. Och det ultimata förhållningssättet både till färgen och hur den skall bäras ut till världen, genom vilket medium, glimtar till där inne i undertexten i hennes senaste måleri. Jag är övertygad om att en spännande fortsättning följer.

STEFAN NILSON
     
   
     
     

  Galleri Nord, Örebro 2012
   		 
     
 
Avskrift ur Nerikes Allehanda 31 mars 2012


  
  Färgstark förändring

  
 
KONST
 Galleri Nord
Åsa Södergren
Måleri, blandteknik och collage
(Pågår till och med 4 april)

Jag skall erkänna att jag aldrig riktigt varit sams med Åsa Södergrens uttryck. Det finns, eller snarare fanns, ett undan-glidande uttryck i hennes måleri mellan abstraktion och föreställande. Gärna dubbelskiktat med ett undre kompositionsplan som en nonfigurativ fond mot vilket något figurativt i ytplanet formades och artikulerades, men oftast med liten kontakt med varandra. Ett slags skilda världar i en och samma bild.
  Hennes sätt att bygga med färgen i avgränsade fält, som mer eller mindre samtalar med varandra, är i grunden en idé-mässig collageteknik. Hon har senare extrapolerat det i collage med fotografiska bilder både som grundmaterial och förlaga.


Målningarna "Fotografiskt minne" och
"Spektakulär entré" av Åsa Södergren
  Collagen har fått en glansig yta som gjort att de närmat sig uttrycket av ett faktiskt fysiskt fotografi - efter dekonstruktionen av fotografiskt grundmaterial. Ett trollerinummer som stundtals imponerade. Utifrån den utvecklingen, är den stora målningen "Fotografiskt minne" på Galleri Nord, ett examensarbete i den egna tekniken av dubbelplanade bildkonstruktioner som hon länge arbetat med. Den breda rektangulära och anslående bilden har en målad fond, ett bildrum som är så där obestämbart  som blivit hennes kännemärke: ett möjligt landskap, yttre eller inre.
  I ytplanet finns i högerkant en starkt realistisk avbildning av en ung kvinna som betraktar displayen på den digitalkamera hon har i sina händer. På huvudet har hon en guldkrona - som jag  uppfattar det. Scenen är på ett sätt tidlös, det där att fånga världen oavsett  medium.
   Här råkar det vara en kamera i motivet, medan konstnären som skapat själva scenen använder sig av ett mycket äldre medium, men båda med denna mimetiska längtan efter att gifta samman vår fysiska värld med den inre.
   I bilden är bakgrunden i oskärpa som en tidsmässig distansering. Vårt fokus är flyttat - med konstnärens hjälp - till kvinnan i förgrunden. Det är ett magiskt ögonblick av medvetandet och världen, varat och vår varseblivning, och kanske ett memento om vår fixering vid bilder i stället för det fysiska nuet.

 Verklistan innehåller även några av de glansiga collagen men sedan har något hänt som blir ett tydligt brott mot allt detta.
   Istället har Åsa Södergren börjat smälta ihop de två bildplanen i sitt måleri. Tekniken är fortfarande att måla abstraherade bildrum som hon befolkar med figurer men nu är de mer barnsligt fantasifulla. Hon till och med ristar in deras konturer i de målade ytorna eller använder en penna eller tunn pensel för att mejsla ut dem ur färgen i tydliga, repetitiva konturer.
   Plötsligt är hon både lekfull och fabulerande med en glimt i ögat. Intrycket är så mycket livfullare och färggrannare. Man ser himmel, vegetation och detta nya ljusrum av måleri befolkas av sagoskrymt och djurgestalter, serieartade figurer, människor och djur. Inte minst fjärilar.

Vårglad färgsymfoni, är kanske en klyscha, men det är ordet som träffar mig.
STEFAN NILSON
  


   


 

  Örebro Konsthall, Örebro 2008
   		 

 

  Avskrift ur Nerikes Allehanda 2008-12-11
 
24 konstnärer
Julsalongen 2008
Örebro konsthall
 


Årets intressantaste utställning

 KONSTRECENSION 24 konstnärer: Josephine Ahlström, Linda Bates, Björn Brusewitz, Daniel Dahl, Anna Ekholm, Magdalena Eriksson, Ann Eringstam, Nick Furderer, Kerstin Gustavsson, Öivind Harsem, Anton Hjärtmyr, Cecilia Jansson, Johan Ledung, Ulf Lernhammar, Mirjam Lidén, Tomas Lidén, Margareta Lindman, Larspers Carina Roxäng, Elaine Strömberg, Pär Strömberg, Linda Ståhlberg, Etta Säfve, Åsa Södergren, Alexander Zika.

Så här års sammanfattar de flesta verksamheter det gångna året (och förresten även vi själva lite till mans). I konstvärlden blir det gärna uppsamlingsheat på temat jul eller konst som klapp. Lite med det i bakhuvudet och med låga förväntningar klev jag in på Örebro Konsthalls utställning "Julsalongen" med 24 deltagande bildkonstnärer. Hur fel kan man inte ha!

Konsthallens "Julsalong" är en imponerande mönstring av inte minst måleriets position i samtiden. Ja, utställningen framstår i mina ögon som kanske höstens allra bästa och intressantaste över lokal horisont. Som helhet håller den en mycket hög kvalitet och den är full av exempel på att måleriet tagit sig förbi den "bleke" som rått i många år nu efter den postmoderna stormen.
   
Långsamt börjar måleriet hitta tillbaka till kraften i sitt grundläggande uttryck men även till nya troper där samtidens mediala rundgångsliknande brus vaskats och filtrerats. Måleriet har kommit ut som hybrider i form av nya tekniker, medier, men även till innehållet. Nya berättelser visualiseras inom måleriet. Konsten har börjat ta mer och påstridig plats i det offentliga samtalet.
   
Det handlar ofta om ett samhälleligt och socialt samtidsfält, ett händelse- och mentalitetsaggregat som ytterst behandlar existensen i början av det tjugonde århundradet. Måleriet har med ens blivit en aktiv kompass till en förvirrad och bisarr värld. Dess återkomst genereras genom sammanfogning av fragmenten av det förbrukade.
  
Ekon ljuder av något välbekant, och måleriet ikläder sig traditionens skepnader som är märkligt igenkännliga men med en många gånger ovan eller främmande läsart där (värde)hierarkier kastats om. Flera uppenbara och lysande exempel hittar man på den här utställningen.
 
Lysande mångfald alltså på Konsthallen, med entusiasmerande bidrag från samtliga deltagande konstnärer, alla dessutom med en eller annan örebroanknytning.

Öivind Harsem målar visserligen inte denna gång men hans flerarkiga grafik "Berg" är överväldigande i sin tysta tunga enkelhet. Det stannar kvar länge hos mig.
 
Margareta Lindman målar förtätade stämningsfyllda vinterbilder som är mer polyfona som upplevelse än de teckenenkla målningar av exempelvis fjärilar och blommor som hon förfinat till sensibel poesi.
 
Björn Brusewitz tuschmålningar "Människa i människa" är en för mig ny väg i hans uttryck som inte springer ur den exakta redovisningen utan ur det inkännande och skärskådande. Hans penselskrift är en seismisk rannsakan med känslomässig tyngd.
 
Kerstin Gustavssons målningar med djur i människogestalt knyter an till en allegorisk tradition men hennes uttryck känns mycket nutida. En mot betraktaren tillbakaforskande grävling, är en vinddriven existens i sliten rock. Bilden ställer en oroväckande och pockande fråga om vi och dom, både mellan oss människor, och vårt förhållande till naturens övriga invånare.
 
Cecilia Janssons maffiga målning/objekt "Varsågod" ställer en viktig och fiffigt konstruerad fråga om bilden som utsaga, som förförelse och som verklighetsbeskrivning. Kanske till och med som normerande sanning. Hennes skulpturala känslighet är här kraftfullt översatt i det tvådimensionella måleriet men ändå med en fysiskhet som övertygar helt.

Linda Ståhlberg, Anton Hjärtmyr och Thomas Lidén plockar skickligt bitar ur samtidens strömningar och medialt tillverkade, inte minst urbana, "verkligheter" – ibland dekonstruerade och parade med äldre bildtraditioner och genrer.
 
Andra, som Josie Ahlström och Nick Furderer, Pär Strömberg, Etta Säfve och Anna Ekholm problematiserar natur- och landskapsbilden, dess historia och fortsättning. Det sker mot fonden av en tv-värld där naturen endimensionaliseras genom koncentration och suggestiva berättartekniska förvrängningar. Vad är natur? Vilka är vi och hur förmedlar man närvaro, förlust och åtskillnad ur ett mänskligt perspektiv? Frågeställningarna bubblar upp ur deras bilder. Men här skymtar även de stora men sönderrostade berättelserna om Naturen och hur de kan sammanfogas till nya mer perspektivrika och kanske intimare men sammansatta berättelser – inte minst utifrån ett personligt perspektiv.

Magdalena Eriksson visar två starka bilder med relationstema med titeln "Hon och han" och Åsa Södergren fulländar sin måleriska collageteknik genom att bygga kvinnliga idealtyper i skenbart stela kompositioner. Där ryms verkligen en passion i det kontrollerade och precisa, samtidigt som hon lyfter det basalt måleriska in i en annan och minst lika tillåtande teknik.
 
Ja, de är många fler där på utställningen som visar bildkonstens stärkta position i dag: hur nyansrik, nyfiken, och spännande den kan vara.
 
Summering var det. Konsthallens Julsalong hör tveklöst till en av årets bästa och intressantaste utställningar i Örebro. Jag kan bara avsluta med en uppmaning: se den.

STEFAN NILSON
(2008-12-11)
 

 
     

   Åsa Södergren Galleri Nord, Örebro 2007 - Mia Fagergren Galleri Örsta, Kumla 2007
         
         
    Avskrift ur Nerikes Allehanda 27 jan 2007

    
    Bilder med berättelser
som tar sina egna vägar
    
         
   
KONST
 Galleri Nord
 Åsa Södergren
"Human behaviour"
Måleri
(Pågår till och med 1 februari)

Galleri Örsta
 Mia Fagergren
Måleri
(Pågår till och med 4 februari)
Åsa Södergren: "Repose", blandteknik
Åsa Södergren ställer ut på Galleri Nord och Mia Fagergren på Galleri Örsta. Två separata men samtid(ig)a utställningar av två kvinnliga Örebrokonstnärer, som är ungefär lika gamla och som båda använder sig av måleri. Det är kanske banalt att ställa sig frågan: Vad är en bild? Eller ännu mer: Vad vill den oss? Möjligen handlar det ytterst om måleriets fångenskap i en seglivad modernistisk läsning.
  Likafullt är det särskilt kittlande och inspirerande att ställa just den andra frågan i de här två fallen: Vad vill bilden oss? Den öppnar och leder vidare mot ett svindlande bilduniversum som aldrig upphör att fascinera. Och svaret? Det måste - förstås - bli minst tvåfaldigt: Både en språklig uppvisning och en berättelse. Två grenar på samma träd.

Åsa Södergren
"In Command",
blandteknik

Åsa Södergren
"Alex", blandteknik
 
Så vad vill Åsa Södergren på Galleri Nord med sina bilder? Efter att ha sett några av hennes utställningar och en daglig passage förbi hennes ateljéfönster när jag går till mataffären, skulle jag vilja påstå att hon i första hand arbetar med formala bildproblem. Hon trimmar sitt bildspråk. Hon övar sig att tala tydligt om man så vill, fast med sitt eget idiom. Hennes måleri har utvecklats och tilltalet har blivit alltmer sofistikerat. Koloriten, färgernas visuella energi, är det kraftfält som hon ständigt återkommer till. Hennes bilder är tydliga också till sitt innehåll av den anledningen, visuellt attraktiva. Man kan ana det verkligas återkomst i måleriet.
   Hennes snygga "intelligent- designade" bullterrier Gizmo har blivit något av en lokal kändis genom mattes konst. Även på Galleri Nord finns han porträtterad åtskilliga gånger. Åsa Södergrens bildvärld har utvecklats mot ett sorts raffinerat idolmåleri, och då menar jag inte kändisvärldens idoler, utan i en ursprunglig betydelse av renodling och idealisering av karaktärer och typer. I processen av renodling har de människor och djur som hon återger fått ett allt mer abstraherat utseende. Linjen är trimmad, volymen inkänd och massan invägd. Det som sedan förefaller ha fångat henne ännu mer är just färgspråket, hur det kan förmedla alla dessa parametrar och dessutom ett stämningsläge.
   I kollektionen på Galleri Nord finns de traditionella oljemålningarna med, såväl porträtten som landskapen, men också bilder som gått mot figurativupplösning, till ett abstrakt förhållningssätt där färgspråket dominerar. Man kunde kanske säga att referenten blir genomskinligare för att grundtonen skall höras bättre i bilderna.

Samtidigt visar hon en stark utvecklingsgren i en helt annan teknik: collaget. Collage är en konstform i sig som kräver rätt mycket av skulptural känsla för att riktigt bära och det har Åsa Södergren. Hon skulpterar verkligen fram sina ansikten. De pappersbitar eller delbilder och texturer hon använder sig av är noggrant utskurna och sammanfogade som om grundplanen var en ritning till en byggmodell. Till skillnad från det rapsodiska i penselstråken, de hörbara idiomen och gestiken, blir collagen närmast kristalliniska i sin statiska grundton. Man skulle kunna kalla dem stumma eller stela men de lever märkligt nog ändå bakom den glatta ytan av lack som hon försluter byggstenarna med.
   Allt är möjligt och en bild är en sorts främmande budbärare i vårt universum, sammanfattat genom våra sinnen. Ögat styr och är lätt förfört av det visuellt pråliga. Åsa Södergren har vässat sitt bildspråk ytterligare. Hon har synat bildelementens bångstyrigare knaggligheter, slipat och förfinat. Särskilt i de senaste verken. Hon har nått en platå, kan tyckas, där språket skall användas till något. Än känns det mesta som en sorts övningar. Det skvallrar bildinnehållet om. Är det övningar som möjligen leder till ett intensifierat berättande? som en sorts övningar. Det skvallrar bildinnehållet om. Är det övningar som möjligen leder till ett intensifierat berättande?

Och här tar Mia Fagergren vid i sin utställning på Galleri Örsta. Det känns rätt att ställa frågan: Vad vill bilden oss? Mia Fagergren är inte så intresserad av formala problem, det där om bildrummets vara eller inte vara, tradition och målerisk kanon, uppror och förnyelse. Mia Fagergrens bilder är världen silad genom ett subjekt. Vi får som betraktare träda in i något, en berättelse, en känsla eller ett tillstånd. Den typen av bilder är betydligt svårare att ta till sig. De kräver närläsning.
  Mia Fagergren väjer inte för besvärligheter för att nå ut och fram med sina berättelser. I hennes bilder växer det till synes ordlösa och underliggande till berättelser med en helt egen syntax. De är gåtor i en mening som man måste lära sig att dechiffrera.

Just det kompromisslösa blir allt tydligare i hennes signum. Där Åsa Södergren fortfarande artigt artikulerar på ett tämligen vedertaget bildspråk, uppfinner hon, ett eget eller åtminstone egna ord. Det blir ibland förvirrande, en och annan gång oroande, men framför allt en inledande meningsförlust som är ett risktagande. Det är den vägen berättelsen måste ta för att bli begriplig eller åtminstone tydlig.  Hos Mia Fagergren är bildrummet oftast så gott som upplöst. Det är en vit eller ganska skitigt sliten yta, varpå hon "lägger" olika objekt som vid en första anblick tycks helt disparata och mer samlade, ungefär som i renässansfursten "Wunderkammer" eller skräckkabinett. En lätt surrealistisk stämning finns där.

Också Mia Fagergren har en koloritisk sensibilitet men den är inte av formal dignitet utan en rent känslomässig. Blå står inte automatiskt för "nedstämdhet" och rött för "lidelse" enligt gängse tolkningsmodeller. Det är intrikatare än så. Men lika fullt är de tonsäkra markörer av känsla och upplevelse. Tingen som befolkar hennes bilder kan vara fullt igenkännbara objekt, som en docka, en nallebjörn, en mössa, ett hus, en tallrik och så vidare. De bildar enheterna i en sorts rebus som betraktaren har att ta ställning till. Men det som laddar hennes bilder med det där extra är bildelementen som inte låter sig tolkas omedelbart. De har drömmens slingrande och undflyende bestämningar. Både ock men ändå inte identiteter. Det är där man hisnar inför hennes bildvärld.
   Det är här den markanta skillnaden uppstår: Där Åsa Södergren sammanfogar bildelementen till ett tydligt avläsbart ansikte presenterar Mia Fagergren en gåta, en besjälad berättelse. Mia Fagergrens bilder vill förmedla. Det är berättelser som tar helt egna vägar, på ett många gånger skört men sagolikt bildspråk.
   Och vad vill bilderna oss? På båda utställningarna finns svaret i sin djupaste innebörd hos dig som läser detta.
STEFAN NILSON   
 

Mia Fagergren
"Barndom", oljemålning.
(Skannad bild från NA)

 Mia Fagergren
"Gula dagar vita nätter, lyfter och drömmer dig om och om igen", oljemålning.
(Skannad bild från NA)
 
 
 
 
   
         

  Konsthörnan, Hallsbergs bibliotek 2005  
 
Avskrift ur Nerikes Allehanda 29 jan 2005
  Djurbilder med gåtor som väcker nyfikenhet
   
  KONST
Konsthörnan,
Hallsbergs bibliotek
Åsa Södergren
Måleri
Pågår t o m 3/2
  
  ÅSA SÖDERGREN är en ung konstnär med ett speciellt förhållande till djur. Jag tror hon älskar och beundrar dem oreserverat. Det känns så när man ser hur hon porträtterar dem som levande och kloka varelser. De förmänskligas inte, de är inga indirekta porträtt av människor (möjligen av konstnären själv ...). När jag ser människorna på målningarna undrar jag om Åsa Södergren hellre skulle vilja vara djur än människa. Porträtten av människor känns mer som livlösa idolbilder eller masker. Där finns en del att reda ut.  

På denna utställning finns emellertid ett par målningar som verkar leda in på andra fruktbara spår. Dels är det en bild på två boxare. Den heter Punch och den ene boxaren får verkligen ett slag som får både huvudskydd och käke att tryckas ihop. Det är en märklig bild med ett kyligt ljus som ger den karaktär av en bild från ett krocktest. Man undrar förstås hur huvudet klarar smällen.

DEN ANDRA BILDEN är mer levande och med ett varmare ljus. En pojke och en havssköldpadda möts under vattnet.

Kanske ska pojken försöka fånga sköldpaddan, men det ser mer ut som en långsamt svävande dans. Där finns en relation att undra över - bilden heter Faith (tro, tilltro). Likaså kan man undra över bilden Between Friends. Att hunden lyssnar intresserat på kvinnan är helt klart, men vad talar hon om?
  
Det finns fler gåtor i Åsa Södergrens bilder, vilka gör att jag verkligen är nyfiken på fortsättningen av detta konstnärskap.

LENA ASKER
 

 
     Frövifors Pappersbruksmuseum 2003  
 

Avskrift ur Nerikes Allehanda 25 juli 2003
         
Ungt
men
moget
måleri

Feeling yellow
_____________________
KONST
Åsa Södergren
Måleri
Frövifors Pappersbruksmuseum
(Pågår t o m den 25 juli)

I MÅNADSSKIFTET mars/april ställde Åsa Södergren ut i konstskolan Kubens elevgalleri. Jag missade den utställningen, men fick som tur var en ny chans i och med att hon nu ställer ut i Frövifors museibyggnad. Verkligen tur, för hon visar sig här som en säker och förvånansvärt mogen målare som skapar intressanta bilder..
  Att hon är ung kan man möjligen ana av lekarna med olika miner och roller i bilder som jag uppfattar som självporträtt. Jag uppfattar att hon
där prövar och undersöker vem eller vilka hon egentligen är och vad hon skulle kunna bli. En svit bilder har fått namn efter de fyra elementen. Air visar ett drömskt leende ansikte. Earth är mörk och meditativ medan Fire låter höra ett stort gapskratt… Samma "porträtt" har hon också bearbetat i dator, det vill säga gett olika bakgrundsfärger, vilka ger nya nyanser åt stämningar och karaktärer.där prövar och undersöker vem eller vilka hon egentligen är och vad hon skulle kunna bli. En svit bilder har fått namn efter de fyra elementen. Air visar ett drömskt leende ansikte. Earth är mörk och meditativ medan Fire låter höra ett stort gapskratt… Samma "porträtt" har hon också bearbetat i dator, det vill säga gett olika bakgrundsfärger, vilka ger nya nyanser åt stämningar och karaktärer.  

LITE AV MASK- och rollspel tror jag det finns i konstnärens bilder av djur. Att hon särskilt fastnat för mycket särpräglade raser av hund och katt är nog ingen tillfällighet. Särskilt bull- terrierns märkligt skulpterade huvud fascinerar och i Running Bull kommer den långa nosen nästan farande ut ur målningen med kroppen långt bakefter.
   Djuren är inte bara vänner och varelser att identifiera sig med. I Frog Talk är en kvinna utsatt för en verkligt närgången och pratsam groda.
EN AV DE starkaste bilderna är Prey (Byte) där en rovfågel (en falk?) är på väg att slå ett byte. De stirrande ögonen får betraktaren själv att känna sig som bytet. En rasande skickligt målad bild, både vacker och skrämmande. Att Åsa Södergren kommit långt på vägen mot ett moget måleri visar en liten bild av ett fågelskelett. Där demonstrerar hon den svåra konsten att sluta i tid. Den lätta och fragmentariska målningen skapar verkligen känslan av något som är bräckligt och håller på att lösas upp.
   Lite tveksam är jag till den stora målningen Home Sweet Home med några stora frökapslar mot en våldsam gulröd botten. Den senare får namnet att kännas som ironi för mig.  

NÅGRA VACKRA collagebilder visar att konstnären också kan skapa suggestiva rumsbilder.
   
Slutligen kan jag bara konstatera att Åsa Södergren är ett namn att hålla utkik efter i framtiden.
 
LENA ASKER    


 
Måltidens Hus, Gryhyttan 2003
  


Utdrag ur recension i Nerikes Allehanda 28 juni 2003

KONST
Mellan skål och vägg
Elevutställning
Måltidens hus i Norden
Pågår t o m 27 juli

-------

På Kuben konst & form college finns olika utbildningar. I utställningen blandas verk från två klasser - den yrkesinriktade keramikutställningen och fördjupningsåret på basutbildningen i konst. Båda utställningarna har förutom keramik haft teckning och måleri på schemat. Resultatet är i vissa fall mycket lovande.
-------
Serieliknande - nästan lite åt grafittihållet - är Åsa Södergrens uttrycksfulla hundmålningar i olja med starka färger och ett livfullt linjespel.

-------

JOHANNA BERGLUND