|
Avskrift ur Nerikes
Allehanda 2008-12-11
|
|
|
|
|
|
 |
|
|
24 konstnärer Julsalongen 2008 Örebro konsthall
|
|
|
Årets intressantaste utställning
KONSTRECENSION 24 konstnärer: Josephine Ahlström, Linda Bates, Björn Brusewitz, Daniel Dahl,
Anna Ekholm, Magdalena Eriksson, Ann Eringstam, Nick Furderer, Kerstin Gustavsson, Öivind Harsem, Anton
Hjärtmyr, Cecilia Jansson, Johan Ledung, Ulf Lernhammar, Mirjam Lidén, Tomas Lidén, Margareta Lindman, Larspers
Carina Roxäng, Elaine Strömberg, Pär Strömberg, Linda Ståhlberg, Etta Säfve, Åsa
Södergren, Alexander Zika.
Så här års sammanfattar de flesta verksamheter det gångna året (och förresten
även vi själva lite till mans). I konstvärlden blir det gärna uppsamlingsheat på temat jul
eller konst som klapp. Lite med det i bakhuvudet och med låga förväntningar klev jag in på
Örebro Konsthalls utställning "Julsalongen" med 24 deltagande bildkonstnärer. Hur fel kan man inte ha!
Konsthallens "Julsalong" är en imponerande mönstring av inte minst måleriets position i samtiden. Ja,
utställningen framstår i mina ögon som kanske höstens allra bästa och intressantaste över
lokal horisont. Som helhet håller den en mycket hög kvalitet och den är full av exempel på att
måleriet tagit sig förbi den "bleke" som rått i många år nu efter den postmoderna stormen. Långsamt börjar måleriet hitta tillbaka till kraften i sitt grundläggande uttryck men även
till nya troper där samtidens mediala rundgångsliknande brus vaskats och filtrerats. Måleriet har
kommit ut som hybrider i form av nya tekniker, medier, men även till innehållet. Nya berättelser
visualiseras inom måleriet. Konsten har börjat ta mer och påstridig plats i det offentliga samtalet. Det handlar ofta om ett samhälleligt och socialt samtidsfält, ett händelse- och mentalitetsaggregat som
ytterst behandlar existensen i början av det tjugonde århundradet. Måleriet har med ens blivit en aktiv
kompass till en förvirrad och bisarr värld. Dess återkomst genereras genom sammanfogning av fragmenten
av det förbrukade. Ekon ljuder av något välbekant, och måleriet ikläder sig traditionens skepnader som är
märkligt igenkännliga men med en många gånger ovan eller främmande läsart där
(värde)hierarkier kastats om. Flera uppenbara och lysande exempel hittar man på den här
utställningen. Lysande mångfald alltså på Konsthallen, med entusiasmerande bidrag från samtliga deltagande
konstnärer, alla dessutom med en eller annan örebroanknytning.
Öivind Harsem målar visserligen inte denna gång men hans flerarkiga grafik
"Berg" är
överväldigande i sin tysta tunga enkelhet. Det stannar kvar länge hos mig. Margareta Lindman målar förtätade stämningsfyllda vinterbilder som är mer polyfona som
upplevelse än de teckenenkla målningar av exempelvis fjärilar och blommor som hon förfinat till
sensibel poesi. Björn Brusewitz tuschmålningar "Människa i människa" är en för mig ny väg i hans
uttryck som inte springer ur den exakta redovisningen utan ur det inkännande och skärskådande. Hans
penselskrift är en seismisk rannsakan med känslomässig tyngd. Kerstin Gustavssons målningar med djur i människogestalt knyter an till en allegorisk tradition men hennes
uttryck känns mycket nutida. En mot betraktaren tillbakaforskande grävling, är en vinddriven existens i
sliten rock. Bilden ställer en oroväckande och pockande fråga om vi och dom, både mellan oss
människor, och vårt förhållande till naturens övriga invånare. Cecilia Janssons maffiga målning/objekt "Varsågod" ställer en viktig och fiffigt konstruerad
fråga om bilden som utsaga, som förförelse och som verklighetsbeskrivning. Kanske till och med som
normerande sanning. Hennes skulpturala känslighet är här kraftfullt översatt i det
tvådimensionella måleriet men ändå med en fysiskhet som övertygar helt.
Linda Ståhlberg, Anton Hjärtmyr och Thomas Lidén plockar skickligt bitar ur samtidens strömningar och
medialt tillverkade, inte minst urbana, "verkligheter" – ibland dekonstruerade och parade med äldre bildtraditioner
och genrer. Andra, som Josie Ahlström och Nick Furderer, Pär Strömberg, Etta Säfve och Anna Ekholm
problematiserar natur- och landskapsbilden, dess historia och fortsättning. Det sker mot fonden av en tv-värld
där naturen endimensionaliseras genom koncentration och suggestiva berättartekniska förvrängningar.
Vad är natur? Vilka är vi och hur förmedlar man närvaro, förlust och åtskillnad ur ett
mänskligt perspektiv? Frågeställningarna bubblar upp ur deras bilder. Men här skymtar även de stora men sönderrostade
berättelserna om Naturen och hur de kan sammanfogas till nya mer perspektivrika och kanske intimare men sammansatta
berättelser – inte minst utifrån ett personligt perspektiv.
Magdalena Eriksson visar två starka bilder med relationstema med titeln
"Hon och han" och Åsa Södergren
fulländar sin måleriska collageteknik genom att bygga kvinnliga idealtyper i skenbart stela kompositioner.
Där ryms verkligen en passion i det kontrollerade och precisa, samtidigt som hon lyfter det basalt måleriska in i en annan och minst lika tillåtande
teknik. Ja, de är många fler där på utställningen som visar bildkonstens stärkta position i dag:
hur nyansrik, nyfiken, och spännande den kan vara. Summering var det. Konsthallens Julsalong hör tveklöst till en av årets bästa och intressantaste
utställningar i Örebro. Jag kan bara avsluta med en uppmaning: se den.
|
|
|
STEFAN NILSON
(2008-12-11)
|
|
|

|
|
|
|
|
|
|
|
|

Åsa Södergren Galleri Nord, Örebro
2007 - Mia Fagergren Galleri Örsta, Kumla 2007
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Avskrift ur Nerikes Allehanda 27 jan 2007
|
|
|
|
|
Bilder med berättelser som tar sina egna vägar
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
KONST
Galleri Nord
Åsa Södergren
"Human behaviour" Måleri
(Pågår till och med 1 februari)
Galleri Örsta
Mia Fagergren
Måleri
(Pågår till och med 4 februari) |

Åsa Södergren: "Repose", blandteknik |
Åsa Södergren ställer ut på Galleri Nord och
Mia Fagergren på Galleri Örsta. Två separata men samtid(ig)a
utställningar av två kvinnliga Örebrokonstnärer, som är ungefär lika
gamla och som båda använder sig av måleri. Det är kanske banalt att
ställa sig frågan: Vad är en bild? Eller ännu mer: Vad vill den oss?
Möjligen handlar det ytterst om måleriets fångenskap i en seglivad
modernistisk läsning. Likafullt är det särskilt kittlande
och inspirerande att ställa just den andra frågan i de här två
fallen: Vad vill bilden oss? Den öppnar och leder vidare mot ett
svindlande bilduniversum som aldrig upphör att fascinera. Och
svaret? Det måste - förstås - bli minst tvåfaldigt: Både en språklig
uppvisning och en berättelse. Två grenar på samma träd. |

Åsa Södergren "In Command", blandteknik |

Åsa Södergren "Alex", blandteknik |
Så vad vill Åsa Södergren
på Galleri Nord med sina bilder? Efter att ha sett några av hennes
utställningar och en daglig passage förbi hennes ateljéfönster när
jag går till mataffären, skulle jag vilja påstå att hon i första
hand arbetar med formala bildproblem. Hon trimmar sitt bildspråk.
Hon övar sig att tala tydligt om man så vill, fast med sitt eget
idiom. Hennes måleri har utvecklats och tilltalet har blivit alltmer
sofistikerat. Koloriten, färgernas visuella energi, är det kraftfält
som hon ständigt återkommer till.
Hennes bilder är tydliga också till sitt innehåll av den
anledningen, visuellt attraktiva. Man kan ana det verkligas
återkomst i måleriet.
Hennes snygga "intelligent- designade"
bullterrier Gizmo har blivit något av en lokal kändis genom mattes
konst. Även på Galleri Nord finns han porträtterad åtskilliga
gånger. Åsa Södergrens bildvärld har utvecklats mot ett sorts
raffinerat idolmåleri, och då menar jag inte kändisvärldens idoler,
utan i en ursprunglig betydelse av renodling och idealisering av
karaktärer och typer. I processen av renodling har de människor och
djur som hon återger fått ett allt mer abstraherat utseende. Linjen
är trimmad, volymen inkänd och massan invägd. Det som sedan förefaller ha fångat henne
ännu mer är just färgspråket, hur det kan förmedla alla dessa parametrar
och dessutom ett stämningsläge.
I kollektionen på Galleri Nord finns de traditionella
oljemålningarna med, såväl porträtten som landskapen, men också bilder
som gått mot figurativupplösning, till ett abstrakt förhållningssätt där
färgspråket dominerar. Man kunde kanske säga att referenten blir
genomskinligare för att grundtonen skall höras bättre i bilderna.
Samtidigt visar hon
en stark utvecklingsgren i en helt annan teknik: collaget. Collage är en
konstform i sig som kräver rätt mycket av skulptural känsla för att
riktigt bära och det har Åsa Södergren. Hon skulpterar verkligen fram
sina ansikten. De pappersbitar eller delbilder och texturer hon använder
sig av är noggrant utskurna och sammanfogade som om grundplanen var en
ritning till en byggmodell. Till skillnad från det rapsodiska i
penselstråken, de hörbara idiomen och gestiken, blir collagen närmast
kristalliniska i sin statiska grundton. Man skulle kunna kalla dem
stumma eller stela men de lever märkligt nog ändå bakom den glatta ytan
av lack som hon försluter byggstenarna med.
Allt är möjligt och en bild är en sorts främmande budbärare i vårt
universum, sammanfattat genom våra sinnen. Ögat styr och är lätt förfört
av det visuellt pråliga. Åsa Södergren har vässat sitt bildspråk
ytterligare. Hon har synat bildelementens bångstyrigare knaggligheter,
slipat och förfinat. Särskilt i de senaste verken. Hon har nått en
platå, kan tyckas, där språket skall användas till något. Än känns det
mesta som en sorts övningar. Det skvallrar bildinnehållet om.
Är det övningar som möjligen leder till ett intensifierat berättande?
som en sorts övningar. Det skvallrar bildinnehållet om. Är det övningar
som möjligen leder till ett intensifierat berättande?
Och här tar Mia Fagergren vid i sin
utställning på Galleri Örsta. Det känns rätt att ställa frågan: Vad vill
bilden oss? Mia Fagergren är inte så intresserad av formala problem, det
där om bildrummets vara eller inte vara, tradition och målerisk kanon,
uppror och förnyelse. Mia Fagergrens bilder är världen silad genom ett
subjekt. Vi får som betraktare träda in i något, en berättelse, en
känsla eller ett tillstånd. Den typen av bilder är betydligt svårare att
ta till sig. De kräver närläsning.
Mia Fagergren väjer inte för besvärligheter för att nå ut och fram med
sina berättelser. I hennes bilder växer det till synes ordlösa och
underliggande till berättelser med en helt egen syntax. De är gåtor i en
mening som man måste lära sig att dechiffrera.
Just det kompromisslösa blir allt tydligare i hennes
signum. Där Åsa Södergren fortfarande artigt artikulerar på
ett tämligen vedertaget bildspråk, uppfinner hon,
ett eget eller åtminstone egna ord.
Det blir ibland förvirrande, en och annan gång oroande, men framför
allt en inledande meningsförlust som är ett risktagande. Det är den
vägen berättelsen måste ta för att bli begriplig
eller åtminstone tydlig. Hos Mia Fagergren är bildrummet oftast
så gott som upplöst. Det är en vit eller ganska skitigt sliten yta,
varpå hon "lägger" olika objekt som vid en första anblick tycks helt
disparata och mer samlade, ungefär som i renässansfursten
"Wunderkammer" eller skräckkabinett. En lätt surrealistisk stämning
finns där.
Också Mia Fagergren har en koloritisk sensibilitet men
den är inte av formal dignitet utan en rent känslomässig. Blå står
inte automatiskt för "nedstämdhet" och rött för "lidelse" enligt
gängse tolkningsmodeller. Det är intrikatare än så. Men lika fullt
är de tonsäkra markörer av känsla och upplevelse. Tingen som
befolkar hennes bilder kan vara fullt igenkännbara objekt, som en
docka, en nallebjörn, en mössa, ett hus, en tallrik och så vidare.
De bildar enheterna i en sorts rebus som betraktaren har att ta
ställning till. Men det som laddar hennes bilder med det där extra
är bildelementen som inte låter sig tolkas omedelbart. De har
drömmens slingrande och undflyende bestämningar. Både ock men ändå
inte identiteter. Det är där man hisnar inför hennes bildvärld.
Det är här den markanta skillnaden uppstår: Där Åsa Södergren
sammanfogar bildelementen till ett tydligt avläsbart ansikte
presenterar Mia Fagergren en gåta, en besjälad berättelse. Mia
Fagergrens bilder vill förmedla. Det är berättelser som tar helt
egna vägar, på ett många gånger skört men sagolikt bildspråk.
Och
vad vill bilderna oss? På båda utställningarna finns svaret i sin
djupaste innebörd hos dig som läser detta.
STEFAN NILSON |
|
 |
 |
Mia Fagergren "Barndom",
oljemålning.
(Skannad bild från NA)
|
Mia Fagergren "Gula dagar vita nätter, lyfter och drömmer dig
om och om igen", oljemålning.
(Skannad bild från NA) |
|
|
 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|